Under året rör vi oss i tyst konstellation med Malmö Konstmuseum — samlas i Kungsparkens trädgårdar, korsar vallgraven, går in i Malmöhus Slott. Sten, vatten, andedräkt. Skovgaardsalens konsertsal väntar som en hållen ton.

För årets Intonal Olibanum lyssnar vi på det som dröjer kvar i etern.

Dörrar: 13:30 På scen: 14:00

Inträde: Gratis med festivalpass eller vanlig museientré (60 SEK) utan

Arve Henriksen & Canberk Ulaş

De möts genom andedräkt.
Trumpet och duduk delar samma luft — trä och mässing lutar sig mot varandra, drar en linje mellan Nordsjökusten och Anatoliens högland. Arve Henriksen låter trumpeten sväva vid talets kant, där tonen blir nästan-röst, nästan-minne. Elektroniken förlänger utandningen — toner böjs, tunnas ut, löses upp i arkitekturen.

Bredvid honom bär Canberk Ulaş dudukens mörkare ådring. Rotad i armenisk teknik, rör sig hans ljud med tålamod — låg, texturerad värme, varsamt utvidgad genom piano, pedaler, subtil elektronik. Tiden sträcks ut. 

Det finns ingen partitur. Ingen fast båge. Komposition och improvisation vilar i tyst förhandling. Efter deras första möte i Göteborg, vecklar denna Malmöföreställning ut sig som ett andra möte — helt format av närvaro. Rummets akustik. Publikens tyngd. Andedräkt samlas. Andedräkt tunnas ut. Slottet lyssnar tillbaka.

XTC in the XIV
Där samma andedräkt blir kontinuitet.

XTC in the XIV rör sig vid mötespunkten mellan medeltida polyfoni och samtida repetition. Vad som började som samplade fragment av fjortonde århundradets vokalharmoni har blivit en levande organism: röster och elektronik upphängda i delad upphöjning.

Loopar sträcker sig bortom sin ram. Harmonier hålls tills de skimrar. Linjär tid mjuknar.

Tidiga sändningar dök upp genom Vargs Cease 2 Exist och A Sudden Point of Balance, tillsammans med en nylig remix för Vox Vulgaris. Nu, med deras nyligen släppta fullängdare på Supertraditional Records, är arkitekturen fullt förkroppsligad.

På scenen låser röster sig med live-elektronik i realtid — hängiven men exakt, uppslukande men viktlös. Deras ljud har vecklat ut sig i katedraler, festivaler, gruvor; varje rum formar resonansen annorlunda. I Skovgaardsalen fortsätter cykeln.

Årets Olibanum svävar mellan utandning och eko — från den ensamma tonen som darrar vid tystnadens kant till den kollektiva harmonin som vägrar ta slut.