Lucrecia Dalt

Efter att hennes första inspelningar släpptes genom det colombianska kollektivet Series, bidrog Dalt till Monika Enterprises 4 Women No Cry-samling 2008, vilket markerade hennes inträde på den internationella musikscenen. Efter att ha flyttat från Medellín till Barcelona och slutligen till Berlin, utvecklades hennes ljud genom alltmer abstrakta territorier. Hennes tidiga soloalbum Commotus (2012) och Syzygy (2013) som släpptes på Human Ear Music utforskade surrealistiska tendenser genom elektroniska grunder, medan Ou (2015) på Care of Editions ytterligare förfinade hennes experimentella tillvägagångssätt genom intrikata ljudvärldar. Med RVNG Intl. släppte Dalt en trilogi av verk—Anticlines (2018), No era sólida (2020), och ¡Ay! (2022)—var och en utökade hennes ljudpalett och konceptuella djup. ¡Ay! anslöt särskilt med kritiker och lyssnare och fick erkännande från The Wire magazine som årets album och topp tio-inkluderingar i Pitchfork, New York Times och NPR:s årets bästa. Under denna period vågade sig Dalt också in i filmmusik för TV, och komponerade originalmusiken för HBO-serien The Baby (2022), och mer nyligen den kritikerrosade On Becoming a Guinea Fowl (2024) och den kommande psykologiska skräckfilmen The Rabbit Hole (2025), där hon förde sin distinkta ljuddesign till narrativa sammanhang. Nu återvänder Dalt med A Danger to Ourselves, hennes mest personliga och ljudmässigt ambitiösa verk hittills. Medan hennes tidigare album utforskade

karaktärsbaserade berättelser och yttre världens sammanflätningar, vänder sig denna trettonspåriga samling bestämt inåt. Albumet växte fram från

fragmentariska anteckningar Dalt klottrade ner under turnéer och de tidiga dagarna av en ny relation—intima tankar som senare förvandlades till musikaliska kompositioner i januari 2024. I nära samarbete med slagverkaren Alex Lázaro byggde Dalt stycken som genererar musikalitet genom samspelet mellan baslinjer, beats och

texturala detaljer snarare än konventionella melodiska strukturer. Låtar som "divina" rör sig smidigt mellan spanska och engelska genom elastiska ljudlandskap och fängslande ljudkollage, medan "hasta el final" tar en annan väg med sina mer direkta stråkarrangemang. Genom hela albumet går Dalt bortom sina tidigare lo-fi-tillvägagångssätt mot en nyfunnen klarhet där både röst och instrument framträder med större närvaro och detaljrikedom.